Jaaa… var ska man börja. Fy faan för den senaste veckan…

För lite mer än en månad sen var Peter till läkaren för att han en längre tid haft ont i knän, leder, höfter osv. Läkaren tog då en massa prover samt att han skrev ut anti inflammatoriskt och värktabletter. Efter en månads tid när tabletterna inte gjort någon som helst verkan gick han tillbaka till läkaren, denna gång en ny läkare eftersom Vindeln bara har staffetläkare här…

Den läkaren såg i hans journaler att ett av blodproven han tagit för en månad sen inte alls såg bra ut och sa att antingen hade det blivit något fel på provet eller så var det något fel på honom och han förstod inte alls varför den förra läkaren inte hört av sig och bett honom komma och ta om detta prov. Så denna läkare tog om detta prov och skulle höra av sig dagen efter.

4,5 timmar senare ringer han tillbaka och säger att han ska fixa någon som kör in honom till lasarettet för han kommer att bli inlagd på hematologen.

Jag åker hem från jobbet och kör honom dit, usch vilken resa, man var inte bara liiiiite skakis då..

Där fick vi veta att han var på ”blodutredning” för de vita blodkropparna som ska ligga under 10 låg på över 100….. De misstänkte en stor infektion i kroppen eller en blodsjukdom. Usch och fy..     Denna natt fick han sova inne på läkarexpeditionen.

Nästa dag fick han göra ett benmärgsprov samt en skiktröntgen, nu gällde det att kolla allt. På tisdag kväll fick vi träffa överläkaren som tagit benmärgsprovet som då berättade att hon trodde starkt att han hade en form av leukemi. Fy faan, då kändes det verkligen som om hon dödade både mig och Peter, det kändes som om det bara fanns en väg och den var inte ljus. Han fick flytta ut från läkarexpeditionen in till ett rum där det låg en annan patient.

MEN hon berättade att det fanns olika typer av leukemi och hon trodde att detta var en som heter Kronisk myeloisk leukemi, och att detta var betydligt bättre än den akuta MEN som sagt alla provsvar hade ju inte kommit så man levde i något slags vakuum. Jag grät och grät och Peter var den som fick trösta mig, det är ju jag som borde trösta honom i detta läge men han har lyckats hålla humöret uppe trots allt och det är jag väldigt glad för!!

Behandling sattes in direkt efter träffen med läkaren i form av cellgiftstabletter som är relativt svaga så man inte tappar hår eller får det hemska illamående de annars kan föra med sig. Tabletterna ska framförallt sänka värdet på de vita blodkropparna. Det är inte den behandling han senare ska äta.

Nu gick man och hoppades på att det var just detta han led av, vilken jävla sjuk känsla att gå och hoppas på något sånt :/

På onsdagskväll var de som så gott som säkra på att det var just denna sjukdom han hade, vilket kändes ”bra” samtidigt som man var förkrossad såklart ändå, men behandlingsmetoderna är ju 10000 gånger bättre med denna diagnos.

På torsdag såg de att värdet sjunkit, puh.. Hans rumskamrat fick åka hem så nu kunde jag få stanna över, så skönt. Det har blivit ett antal resor fram och tillbaka till Umeå denna vecka, 3 tankar har gått åt… Fick nu veta att på fredag skulle han få åka hem.

På fredag kände han sig pigg och all verk var borta, så himla skönt, inget morfin sedan i torsdagskväll och ingen verk, toppen!

Vi åkte hem och vilade såklart, för fy så trött och slut man blir av detta…

På kvällen fick vi besök och vi såg idol och allt kändes ”bra”.

På lördag morgon hade han ont igen, inte så lite heller, muskelkrampor och verk, han krampade och ryckte och hade sig och jag livrädd, ringde läkaren på lasarettet som fick skriva ut morfin och sen fick vi åka till vännäs och hämta ut det eftersom apoteket i Vindeln inte har helgöppet, vilken resa… Peter liggandes över mig, mot baksätet, i passagerarstolen och ja han var överallt för han kunde ju inte sitta still och jag orolig och grät och hade fullt sjå att kunna se vägen… vilken resa alltså.

På kvällen låg han mest i badkaret för att få musklerna att slappna av så vi åt tillåmed middag där inne, han i badkaret och jag på toastolen, måste sett riktigt roligt ut!!

Söndag, lite bättre men han hade såklart ont, inte konstigt när musklerna krampat heller.

Måndag fick vi åka in för mer blodprover samt att träffa en specialistläkare som berättade mer om sjukdomen och olika behandlingsmetoder. Det ”enda” negativa var att de vita blodkropparna börjats stiga igen, så han skulle öka på dosen av medicinen han äter för att snabbare få ner värdet, kan vara så att de höjs eftersom han varit lite förkyld och så, ev. måste de sätta in en antibiotikabehandling men de vill de ju inte göra i onödan så han får prova med ökad dos nu. Det fanns lite olika behandlingar att välja bland, alla i tablettform, det fanns den ”vanliga” som alla får, eller som är liksom första hands valet, den får man då äta livet ut men man kan leva precis som vanligt, inga restriktioner sen fanns det 2 andra alternativ varav en var mer forskad på och har visat sig fungera ännu bättre än förstahandsvalet. Den är fortfarande på forskningsstadiet så då blir han liksom en ”försöksperson” samt att han kan välja att vara med i en benmärgsstudie också och det är väl det det lutar åt nu. Det enda var väl att han inte fick äta pomerans, stjärnfrukt, Grape och nåt annat men det är då inget vi brukar ha hemma ändå, samt att vara försiktig med alkoholen, men det känns väl som det minst viktiga. Kan ju bli lite jobbigt för honom att ta en massa extra benmärgsprov för var inte skönt, men som Peter säger, kan man bidra till forskningen och hjälpa andra också så är det ju bara positivt.

På torsdag bär det ner för nya blodprover samt ekg, det måste man göra för att få äta denna medicin för har man nåt fel på hjärtat kan medicinen vara livsfarlig.

Skulle nu denna medicin fungera som den ska, vilket vi hoppas och tror så ser framtiden väldigt ljus ut. Känns som om man nu bara vill spola fram tiden några månader och få beskedet att medicinen fungerar klockrent, det skulle vara sååååå skönt för innan dess kan då inte jag slappna av. Man känner stressen inombords hela tiden, är inte ett dugg stressad utåt, har inga svårigheter med att sitta still… vi gör ju inget annat än att vilar, kramas och sover men på insidan är det som om man skakar hela tiden.

Nu är det bara att hoppas på det bästa J

Vi har en del saker framför oss att göra och det är blandannat att anmäla Vindelns jävla skitvårdcentral, överläkaren i Umeå sa att hon varit i kontakt med dom och att de skulle göra en Lex Maria anmälan på sig själva men tro inte att vi nöjer oss med det, nä då nog ska vi också anmäla dom såklart. Blir ni sjuka har jag bara ett råd, ÅK TILL UMEÅ DIREKT!

Tack till alla er som på olika sätt visat att ni bryr er, hundvakteri, kattvakter, sms, samtal, blommor, kakor, mat och allt annat.

Kan säga att jag inte har orkat svara er alla för när jag slagit på telefonen efter att ha haft den avstängd så har det ibland varit 24 missade samtal och 14 textmeddelanden...

Så i julklapp i år finns bara en riktig önskan, låt Peter bli frisk, men efter det så skulle vi nog behöva lite bensin å kanske lite pengar för nu är det dags för kamremsbyte på Volvon samt att en av våra katter knuffat ut en vas vatten över min bärbara dator så den är paj, även om det känns som en bagatell just nu!!

Jaaa… var ska man börja. Fy faan för den senaste veckan…

För lite mer än en månad sen var Peter till läkaren för att han en längre tid haft ont i knän, leder, höfter osv. Läkaren tog då en massa prover samt att han skrev ut anti inflammatoriskt och värktabletter. Efter en månads tid när tabletterna inte gjort någon som helst verkan gick han tillbaka till läkaren, denna gång en ny läkare eftersom Vindeln bara har staffetläkare här…

Den läkaren såg i hans journaler att ett av blodproven han tagit för en månad sen inte alls såg bra ut och sa att antingen hade det blivit något fel på provet eller så var det något fel på honom och han förstod inte alls varför den förra läkaren inte hört av sig och bett honom komma och ta om detta prov. Så denna läkare tog om detta prov och skulle höra av sig dagen efter.

4,5 timmar senare ringer han tillbaka och säger att han ska fixa någon som kör in honom till lasarettet för han kommer att bli inlagd på hematologen.

Jag åker hem från jobbet och kör honom dit, usch vilken resa, man var inte bara liiiiite skakis då..

Där fick vi veta att han var på ”blodutredning” för de vita blodkropparna som ska ligga under 10 låg på över 100….. De misstänkte en stor infektion i kroppen eller en blodsjukdom. Usch och fy..     Denna natt fick han sova inne på läkarexpeditionen.

Nästa dag fick han göra ett benmärgsprov samt en skiktröntgen, nu gällde det att kolla allt. På tisdag kväll fick vi träffa överläkaren som tagit benmärgsprovet som då berättade att hon trodde starkt att han hade en form av leukemi. Fy faan, då kändes det verkligen som om hon dödade både mig och Peter, det kändes som om det bara fanns en väg och den var inte ljus. Han fick flytta ut från läkarexpeditionen in till ett rum där det låg en annan patient.

MEN hon berättade att det fanns olika typer av leukemi och hon trodde att detta var en som heter Kronisk myeloisk leukemi, och att detta var betydligt bättre än den akuta MEN som sagt alla provsvar hade ju inte kommit så man levde i något slags vakuum. Jag grät och grät och Peter var den som fick trösta mig, det är ju jag som borde trösta honom i detta läge men han har lyckats hålla humöret uppe trots allt och det är jag väldigt glad för!!

Behandling sattes in direkt efter träffen med läkaren i form av cellgiftstabletter som är relativt svaga så man inte tappar hår eller får det hemska illamående de annars kan föra med sig. Tabletterna ska framförallt sänka värdet på de vita blodkropparna. Det är inte den behandling han senare ska äta.

Nu gick man och hoppades på att det var just detta han led av, vilken jävla sjuk känsla att gå och hoppas på något sånt :/

På onsdagskväll var de som så gott som säkra på att det var just denna sjukdom han hade, vilket kändes ”bra” samtidigt som man var förkrossad såklart ändå, men behandlingsmetoderna är ju 10000 gånger bättre med denna diagnos.

På torsdag såg de att värdet sjunkit, puh.. Hans rumskamrat fick åka hem så nu kunde jag få stanna över, så skönt. Det har blivit ett antal resor fram och tillbaka till Umeå denna vecka, 3 tankar har gått åt… Fick nu veta att på fredag skulle han få åka hem.

På fredag kände han sig pigg och all verk var borta, så himla skönt, inget morfin sedan i torsdagskväll och ingen verk, toppen!

Vi åkte hem och vilade såklart, för fy så trött och slut man blir av detta…

På kvällen fick vi besök och vi såg idol och allt kändes ”bra”.

På lördag morgon hade han ont igen, inte så lite heller, muskelkrampor och verk, han krampade och ryckte och hade sig och jag livrädd, ringde läkaren på lasarettet som fick skriva ut morfin och sen fick vi åka till vännäs och hämta ut det eftersom apoteket i Vindeln inte har helgöppet, vilken resa… Peter liggandes över mig, mot baksätet, i passagerarstolen och ja han var överallt för han kunde ju inte sitta still och jag orolig och grät och hade fullt sjå att kunna se vägen… vilken resa alltså.

På kvällen låg han mest i badkaret för att få musklerna att slappna av så vi åt tillåmed middag där inne, han i badkaret och jag på toastolen, måste sett riktigt roligt ut!!

Söndag, lite bättre men han hade såklart ont, inte konstigt när musklerna krampat heller.

Måndag fick vi åka in för mer blodprover samt att träffa en specialistläkare som berättade mer om sjukdomen och olika behandlingsmetoder. Det ”enda” negativa var att de vita blodkropparna börjats stiga igen, så han skulle öka på dosen av medicinen han äter för att snabbare få ner värdet, kan vara så att de höjs eftersom han varit lite förkyld och så, ev. måste de sätta in en antibiotikabehandling men de vill de ju inte göra i onödan så han får prova med ökad dos nu. Det fanns lite olika behandlingar att välja bland, alla i tablettform, det fanns den ”vanliga” som alla får, eller som är liksom första hands valet, den får man då äta livet ut men man kan leva precis som vanligt, inga restriktioner sen fanns det 2 andra alternativ varav en var mer forskad på och har visat sig fungera ännu bättre än förstahandsvalet. Den är fortfarande på forskningsstadiet så då blir han liksom en ”försöksperson” samt att han kan välja att vara med i en benmärgsstudie också och det är väl det det lutar åt nu. Det enda var väl att han inte fick äta pomerans, stjärnfrukt, Grape och nåt annat men det är då inget vi brukar ha hemma ändå, samt att vara försiktig med alkoholen, men det känns väl som det minst viktiga. Kan ju bli lite jobbigt för honom att ta en massa extra benmärgsprov för var inte skönt, men som Peter säger, kan man bidra till forskningen och hjälpa andra också så är det ju bara positivt.

På torsdag bär det ner för nya blodprover samt ekg, det måste man göra för att få äta denna medicin för har man nåt fel på hjärtat kan medicinen vara livsfarlig.

Skulle nu denna medicin fungera som den ska, vilket vi hoppas och tror så ser framtiden väldigt ljus ut. Känns som om man nu bara vill spola fram tiden några månader och få beskedet att medicinen fungerar klockrent, det skulle vara sååååå skönt för innan dess kan då inte jag slappna av. Man känner stressen inombords hela tiden, är inte ett dugg stressad utåt, har inga svårigheter med att sitta still… vi gör ju inget annat än att vilar, kramas och sover men på insidan är det som om man skakar hela tiden.

Nu är det bara att hoppas på det bästa J

Vi har en del saker framför oss att göra och det är blandannat att anmäla Vindelns jävla skitvårdcentral, överläkaren i Umeå sa att hon varit i kontakt med dom och att de skulle göra en Lex Maria anmälan på sig själva men tro inte att vi nöjer oss med det, nä då nog ska vi också anmäla dom såklart. Blir ni sjuka har jag bara ett råd, ÅK TILL UMEÅ DIREKT!

Tack till alla er som på olika sätt visat att ni bryr er, hundvakteri, kattvakter, sms, samtal, blommor, kakor, mat och allt annat.

Kan säga att jag inte har orkat svara er alla för när jag slagit på telefonen efter att ha haft den avstängd så har det ibland varit 24 missade samtal och 14 textmeddelanden...

Så i julklapp i år finns bara en riktig önskan, låt Peter bli frisk, men efter det så skulle vi nog behöva lite bensin å kanske lite pengar för nu är det dags för kamremsbyte på Volvon samt att en av våra katter knuffat ut en vas vatten över min bärbara dator så den är paj, även om det känns som en bagatell just nu!!